Därför skrev jag syndafall i Wilmslow Jag fascinerades i unga år av Ludwig Wittgenstein. Jag förhäxades av hans livshistoria och kompromisslöshet, men förstod mig ärligt talat aldrig på hans filosofi, och kanske förhöll jag mig till Wittgenstein ungefär som till mina hårdrockgrupper några år tidigare. Jag gillade dem inte men tyckte det var häftigt att låtsas göra det, och till slut gjorde jag ett fadersuppror. Jag förklarade med ungdomens arrogans att den stora filosofen mest höll på med hårklyverier, och de orden beredde vägen på sätt och vis för mitt intresse för Alan Turing. Turing var en fotnot i Wittgensteins biografi. De två hade 1939 diskuterat betydelsen av motsägelser i logiska system och det lät inte vidare engagerande det heller - snarare som en sinnebild av en akademisk meningslöshet - men så i en bisats upptäckte jag något. Det stod att Turings arbete med paradoxer lett fram till den moderna datorn. Jag minns hur det förundrade mig. Hur kunde ett litet abstrakt problem som tycktes så slutet i sig självt, skapa något så märkligt och handfast? Jag försökte läsa på mer, men lyckades aldrig förstå riktigt, eller ens bli överdriven fascinerad. Datorerna var ju inte heller så häftiga på den tiden - det här var långt före Internet - och jag gav upp. Mitt liv tog en ny riktning. Jag kom in på Journalisthögskolan och ägnade mig några år åt dumheter. (Nåja, inte bara åt dumheter.) Men det dröjde innan jag fick möjligheter att fördjupa mig, och återvända till studieårens grubblerier. Mitt i IT-bubblan påbörjade jag en bok om uppfinnaren Håkan Lans. Det blev kul till sist. Men i början var det förlamande tråkigt. Jag plöjde patentinlagor och all denna gräsliga juristprosa stod mig i halsen. Jag fick för mig att rädda projektet genom att också berätta om datorns historia. (Alla talade på den tiden om datorns välsignade framtid, medan få brydde sig om hur allt började). Då stötte jag återigen på namnet Alan Turing och nu läste jag på bättre. Och herregud! Vilken story! Den tog mig i hjärtat och långsamt växte idén fram att skriva en roman i ämnet. Men hur? Hur skulle jag göra? Det här var en av 1900-talets mest komplexa tänkare. Jag kunde knappast stiga in i hans huvud och skildra hans tankar inifrån. Nej, insåg jag tidigt: Jag behövde en Doktor Watson, en person som såg Turing utifrån och som översatte hans tankar till sin egen nivå, och en dag - jag gick längs Skeppsbron - slog det mig; polisen som hittade Alan Turing död i Wilmslow. Han hette Cottrell. Varför inte göra honom till min hjälte? På så vis skulle boken börja med slutet, med Turings död, som i en klassisk kriminalroman. Nu var arme Cottrell i verkligheten en illitterat. Hans rapport är full av stavfel och underligheter. Men tänk om han haft ögonen med sig! Skulle han då inte ha anat att en hund låg begraven? Jag bestämde mig för att kalla killen Corell istället, och förvandlade honom till en ung man som alltid gillat matematik, en person med sina egna sår och sin egen historia givetvis, och som tog sig an fallet med den största energi. Jag förstod - om jag nu bara la ner omsorg på formen - att boken då inte bara kunde bli en klassisk bildningsroman. Likt en thriller skulle den också kunna drivas framåt av gåtan som omgav Alan Turings liv, och jag vill inte påstås att det blev en enkel resa. Men jag tror verkligen idén var god. Alan Turing var som gjord för att växa fram, bit för bit, som ett komplicerat pussel. Allt började med Wittgenstein...